För detta verkar framför allt två argument finnas. Först och främst handlar det om att omskärelsen ger samhörighet och identitet. Vikten av denna symbol hos de som vill behålla traditionen kan därför leda till att omskärelser fortsätter genomföras men i sammanhang som är betydligt mindre hygieniska och kontrollerade.

Att argumentera för omskärelser genom att påtala att somliga kommer bryta mot en eventuell lag som förbjuder det är egentligen befängt. Det är lag på att vi ska betala vissa skatter också men somliga struntar i det. I princip alla lagar bryts av någon. Det betyder inte att vi ska ta bort alla lagar.

På ett sätt kan jag köpa argumentet om samhörighet och identitet. Jag förstår principen men samtidigt måste vi konstatera att detta bygger på flera idéer som varken är moderna, empatiska eller demokratiska. Framför allt bygger denna idé på en idé om hur genitalier ska se ut. Det är samma idé som gör att intersexuella spädbarn får genomgå kirurgi för att passa in i normer kring hur kroppens mest privata del ska se ut. Vidare bygger det på idén om att det finns två kön som är varandras motsatser och komplement.

Jag ska inte fördjupa mig i det. Nu. Jag har gjort det förut och kommer definitivt göra det igen ändå. Däremot fortsätter tankarna kring att det just är en väldigt privat del av kroppen det handlar om. Inom religiösa samfund är diskursen om med vilken avsikt man gör något vanlig. Det handlar alltså om att göra goda gärningar med en ”ren” tanke och inte vara egoistisk. Kort sagt: det är insidan som räknas. Rimmar det inte väldigt illa med att vi ska döma barn efter hur deras könsorgan ser ut?

I artikeln återfinns också argumentet att begränsningar av omskärelser tidigare gjorts för att man velat motverka religionsfriheten och skapandet av en religiös identitet. Det är såklart inte okej. Däremot kan det inte vara ett argument för att tillåta omskärelse av barn idag. Lika lite som vi ska förbjuda barn att besöka synagogor, kyrkor, moskéer eller andra religiösa byggnader för att det i religioners namn tidigare utförts fruktansvärda handlingar.

Egentligen har jag ingen åsikt om just omskärelser. Rent medicinskt är det ju ofta en fördel för män att vara omskurna. Att vuxna däremot normerar och tar beslut gällande utseendet på barn könsorgan är inget annat än en kränkning och helt förkastligt.

I förrgår var jag hos sjukgymnasten. Efter tio år med trasig rygg tog jag äntligen tag i den berömda kragen. Idag hade jag en ny tid för att få akupunktur för smärtlindring.

Annars har jag en hysterisk nålskräck och får panik när sprutor och blodprov blir aktuella. Man kunde jag tro att jag borde ha vant mig. Men icke. De här nålarna var däremot inte alls skräckinjagande. De stack till lite men paniken var långt borta. Jag var avslappnad och vid gott mod. Hoppet och tilltron till att till slut få hjälp var stor.

Då hände precis samma sak som när jag fått massage. Blodtrycket försvann och jag började kallsvettas. Två av sex nålar togs bort men det fortsatte snurra i huvudet resten fick också plockas. Det hela tog ungefär tre minuter och sen fick jag ligga ner och bara försöka simma tillbaka till verkligheten en bra stund.

Sedan var beskedet att det bara var att fortsätta träna som gällde. Någon behandling finns inte längre att erbjuda. Mitt besök skulle tagit en timme men tog 15 minuter. Jag skulle få hjälp men det blev bara platt fall och misslyckande.

Nu är jag hemma igen. Less och uppgiven. Ryggen mår som den mår och bitterheten kryper sig på. Dagen hade kunnat börja bättre.

Jag har hittat Sveriges motsvarighet.

Sveriges konservativa liberaler är redaktionen på Dagen. Igår publicerades en artikel om familjen Himmelstrand i Uppsala som vill hemundervisa sina barn. Den är spännande!

Det är såklart inget fel i att rapportera om en nyhet. Jag tänker faktiskt inte heller kritisera valet av nyhet i sig. Det som fick min uppmärksamhet var hur oreflekterad och onyanserad texten var. I själva verket är det ett duktigt hantverk av skribenten för man måste både vara vaken och påläst för att förstå vad som står mellan raderna. Det är fult spel. Men proffsigt.

Bland annat refereras det till pappan, Jonas HImmelstrand som också är ordförande i Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige, som säger:

 ”Barnen lär sig ett vuxet språk, förstår lättare vad det är man läser och blir mer självständiga. Till skillnad från den kommunala skolan där man kan bli utsatt för grupptryck och mobbning och bara lär sig umgås med jämnåriga.”

Låt mig ta det bit för bit.

• Barnen lär sig inte ett vuxet språk. Det finns i själva verket inget som heter ett vuxet språk. Däremot anpassar sig barn efter omgivningens språk. I det här fallet lär de sig alltså föräldrarnas språk istället för att berikas av jämnårigas och andra vuxnas språk till vardags. Det gör språket fattigare.
• Att barnen lättare skulle förstå vad som läses är också en sanning med modifikation. Självklart är det lättare att hålla koncentrationen uppe och hänga med när man inte har klasskamrater som stör. Det innebär dock inte att de i själva verket lärt sig mer. Faktiskt lärande handlar om den kunskap som fastnar. Inte vad man kan bevisa under pågående undervisning.
• För att kunna utröna om barnen blir mer självständiga av hemundervisning behöver vi först bena ut vad självständighet innebär. Jag tror absolut att barn som inte dagligen umgås med andra barn utvecklar förmågan att fördriva tiden ensamma. Det kan ses som självständighet. Om vi istället definierar självständighet som styrkan att kunna gå sin egen väg utan att lyssna för mycket till andras kritik får dessa barn mycket liten träning i det. De blir duktiga på att göra det de ska men är det självständiga val?
• Visst är det så att grupptryck och mobbing förekommer i skolan. (Att det bara skulle ske i den kommunala skolan är däremot lögn vilket får mig att undra varför det ordet alls finns med…) Grupptryck och mobbing är däremot inte något som är isolerat till skolan. Samma sak händer i fotbollslaget och på arbetsplatser. Att för all framtid isolera barnen och bara låta dem träffa föräldrarna är så urbota dumt att jag inte tänker utveckla det alternativet vidare (i artikeln står heller inget om det och jag tror verkligen inte att de här föräldrarna isolerar sina barn utöver att de berövar dem på sin skolgång). Det andra alternativet är att de här barnen på sikt ska bli vuxna och komma ut i samhället. Mobbing ska inte få förekomma och det är något man arbetar mycket med i skolan idag. Grupptryck kan också ha väldigt negativ inverkan på människor. Samtidigt är det något som finns i alla sammanhang, mer eller mindre osynligt och kännbart. Normer är en form av grupptryck till exempel. Självständighet och grupptryck hänger ihop. Självständighet handlar om att ta en egen ståndpunkt, det handlar om att förhålla sig till grupptrycket. Övning ger färdighet och övning i att förhålla oss till grupptrycket får eleverna i skolan.
• Att barnen bara skulle lära sig umgås med jämnåriga är helt klart också en lögn. I skolan finns lärare, rektor, vaktmästare, fritidspedagoger, fritidsledare, skolbespisningspersonal, skolsköterska och många flera vuxna som arbetar i skolan för att de trivs med att prata med barn. Under skoldagarna kommer eleverna att prata mer med jämnåriga än med vuxna men vi får inte glömma fritiden. I skolan är eleverna i regel mindre än en tredjedel av dygnet under vardagar. Om de så inte gör något annat än tittar på tv när de kommer hem från skolan återstår ändå mer än en fjärdedel av veckan. Under den tiden förväntas föräldrar i regel ta sitt ansvar för att uppfostra barnen. Att socialisera även med vuxna under den tiden vore absolut inte något kontroversiellt.

Det finns mycket bra om demokratiska arbetsformer och förmåga att arbeta i grupp att hämta från skolans läroplan. För mycket faktiskt. Vill ni läsa är det trots allt ett högst officiellt dokument. Frågan man måste ställa sig efter varje mening man läser är dock: På vilket sätt klarar hemundervisningen det här? Gång på gång fallerar hemundervisningen just eftersom den inte erbjuder möjlighet till att utveckla de färdigheter en människa behöver för att kunna interagera i en större grupp.

Jag börjar nog förstå nu. Det här är inte ett mästerligt verk av en journalist. I själva verket är det kanske hemundervisningslobbyns triumf? Verkar det helt enkelt inte vara så att hemundervisningsförespråkarna lyckats få innehållet i en debattartikel publicerat som en nyhet? Mycket spännande. Men urbota dumt.

För en gångs skull tycker jag att Björklund har gjort något bra. Han skärpte kraven för hemundervisning. Det är att stärka barns rättigheter till likvärdig utbildning och en garant för barns sociala liv.

Min tankeförmåga är väl halvdan nu och för att illustrera detta kommer här en lista över morgontimmarnas förvirrade tankar:

• Bebisar är att se som nybörjare. Livs.-nybörjare alltså. De sover mycket. Alltså är sömn för nybörjare.
• Det bästa som händer mellan 00 och 06 är när klockan slår 05.50 och Nyhetsmorgon börjar. Sällskap!
• Min rygg har större krav på sömn än min kropp i övrigt. Eller.. den blir i alla fall kinkig när den inte får ligga ner och ligga ner kan man ju inte göra utan att somna.
• Klockan är nu sju och kvarterskontoret har öppnat. Dit måste jag gå för att reda ut varför jag plötsligt inte kommer in i grovsoprummet när jag behöver göra mig av med gammalt skräp och för att få ett nytt parkeringstillstånd.
• Idag har Stockholms snyggaste blondin födelsedag. Jag är i hemma i Göteborg. Taskig tajming. Hur som helst gratulerade jag genom ett godnatt-telefonsamtal inatt men har också lovat att agera väckarklocka om ett par timmar.
• Dagen borde ägnas åt studier och städning. Inlämning på onsdag och lägenheten ser ut som kaos.
• Jag håller på att somna så fort jag hör något om Socialdemokraterna eller Juholt. Det är liksom som ett dåligt skämt som gått för många varv nu. Kan de inte bara lägga ner partiet?
• Just det.. Kvarterkontoret var det, ja… Måste klä på mig och gå dit. Sen får jag pannkakor när jag kommer hem…

Edit kl 07:25
Mysteriet med grovsoprummet löste jag alldeles själv. Nu fungerade det och jag gissar att man får slänga alla andra sorters sopor efter klockan 22 på kvällarna. Bara man inte ska in i grovsoprummet och slänga till exempel en stekpanna går det bra. 

Just det här inlägget hade kunnat handla om hur trött jag är och hur mycket jag ser fram emot imorgon kväll när jag nästan har tomt på måste-listan.

Men nu gör det inte det. Istället gör jag en liten lista över sånt som är bra och sånt som är kasst..

Hanna hissar:

• Kursen jag ska få åka på första helgen i februari. Jag tror den kommer bli riktigt bra och givande!
• Jag har börjat känna efter och har på bara några dagar tackat nej till två uppdrag som jag inte brinner för till 100%.
• Min kursare från kursen som tog slut idag. Roliga, intressanta, kunniga, intelligenta! Och roliga igen!
• Mitt och Hampus manus för styrelsespex till årsmötet som vi pillade ihop i tisdags. Nördigt, göteborgskt och underbart!

Hanna dissar:

• Håkan Juholt. Om hans beteenden, uttalanden och brist på kunnande är representativt för befolkningen funderar jag på att förneka mitt medborgarskap.
• Tvångssterilisering. Såklart.
• Osäkerheten i att inte veta var andra står och hur de resonerar. Och hur något sådant kan borra sig in under skalet på mig trots att jag försöker distansera mig.

Det här med hur vi ser på kön och trans-personer handlar om hur vi ser på människor. Det är helt enkelt skapelse-teologi. Utifrån ett synsätt där det är en personer könsidentitet som bestämmer vilket kön han eller hon har är det egentligen inte så svårt. Då är man ju fortfarande antingen det ena eller det andra.

Men så var det ju det där med de som är intergender. Alltså de som anser sig vara något mitt emellan eller bortom könen. Jag har alltid haft full förståelse och full respekt för dessa människor men jag har haft svårt att få ihop det med min tro. Är vi inte skapade till att vara antingen det ena eller andra trots allt? tänkte jag och refererade till 1 Mos 1:27:

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.

Tack och lov kom insikten plötsligt till mig. Som man och kvinna skapade han dem. Det står ju och - inte antingen eller! Vi är alltså alla skapade att vara män och kvinnor, att få välja olika ingredienser och själva blanda ihop vår egen personlighet. Ibland blir det så mycket enklare helt plötsligt! Gud är stor!

Kön är ju hur som helst ett ganska spännande begrepp. Förr var det enkelt. Det fanns män och kvinnor. Andra fanns inte. Det hade samhället bestämt. Idag är vi på väg in i någonting nytt där fler och fler börjar förstå att det inte är så enkelt.

För att begreppet kön ska finna mening måste vi först definiera vad vi menar med kön. Generellt brukar man dela upp det i fyra kategorier: Juridiskt kön, biologiskt kön, könsidentitet och könsuttryck.

Juridiskt kön är enkelt att förklara. Det är helt enkelt den klassificering man har i folkbokföringen och i Sverige måste man vara antingen man/pojke eller kvinna/flicka. Antingen har du en jämn eller udda siffra näst sist i ditt personnummer.

Det juridiska könet bygger i sin tur på det biologiska könet. När du föddes bestämde en läkare ganska kvickt om du var pojke eller flicka. Det kan tyckas vara en enkel uppgift att se på ett spädbarn om barnet har snopp eller snippa men varje år föds 10-20 barn där de yttre genitalierna inte bara ser ut som det ena eller det andra, så att säga. Ungefär 1 på 1500 har någon sorts intersexuellt syndrom och man kan säga att dessa alltså är i någon gråskala mellan man och kvinna. (Vad detta beror på rent medicinskt är en lång och spännande diskussion som vi kan ta en annan dag.) Rent biologiskt kan man alltså vara något annat än bara man eller kvinna.

Att själv komma underfund med sin egen identitet må vara svårt i vissa fall men begreppet könsidentitet är ändå relativt enkelt begrepp att förklara. Det är hur man känner sig på insidan. Känner du dig som man, kvinna eller intergender?

Könsuttryck, till sist, är heller inte ett svårtförklarat begrepp. Det handlar om hur man väljer att klä sig, uttrycka sig, gestikulera etc. Hur man uttrycker sig, helt enkelt. Människors uttryck kan alltså analyseras som kvinnlag och/eller manliga.

So far, so good. Nu har vi tagit grundkursen.
En person var juridiska och biologiska kön stämmer överens med könsidentiteten och könsuttryck kallas för cis-person. Cis betyder ungefär ”på samma sida” och innabär att man till exempel har ett kvinnligt personnummer, är biologisk kvinna, känner sig som kvinna och uttrycker sig som kvinna. Eller precis tvärtom alltså. En person som inte är cis-person kallas trans-person.

I själva verket är trans-person ett paraplybegrepp för alla som inte är cis och inte synonymt med transexuell. Ändå ska jag nu fördjupa mig lite i just transexuellas situation med anledning av den senaste veckans debatt gällande tvångsterilisering inför könskorrigerande kirurgi.

Det hela är faktiskt en fråga om hur vi ser människor. Eller skapelseteologi som man så vill. Kärnfrågan här anser jag handla om prioritering. Med de fyra vedertagna aspekterna av kön måste man fråga sig själv vilken som väger tyngst när man ska benämna någon med kön. De juridiska och biologiska könet kan vi ofta gissa oss till och könsuttrycken kan, även om de i många fall är mångfasetterade, analyseras. Jag menar dock att det är varje persons identitet som måste vara fokus. Något annat är i själva verket en kränkning.

Hade alla personer varit cis hade det här såklart inte varit något problem men nu är det inte så. Vi lever i en mycket mer spännande värld än så.

Att vara trans-person måste ändå tas med i beräkningen av vad som präglar en människa eftersom detta trots allt ofta är en stor del av någons identitet. Därför kan vi lite förenklat säga att vi kan se fem kategorier vad gäller kön: Cis-man, trans-man (ftm-transexuell, biologisk kvinna vars identitet är man), intergender (den som känner sig som varken eller, alternativt någonting bortom man/kvinna), trans-kvinna (mtf, biologisk man vars identitet är kvinna) och cis-kvinna.

Att vara transexuell är en medicinsk diagnos som utesluter alla former av psykos. Det handlar alltså inte om någonting annat än att man inte känner att det kön man har biologiskt är det samma som man har i huvudet. För dessa personer finns idag vård. Vården innebär dels hormonbehandling och dels könskorrigerande kirurgi. Ibland används termen könsbyte men den är, med mitt sätt att så på saken där könsidentiteten är i fokus, missvisande eftersom det faktiskt inte handlar om att byta kön. Det handlar om att rätta till kroppen.

För att få tillstånd till att så byta juridiskt kön (för ja, eftersom man måste vara det ena eller det andra rent juridiskt handlar det ju om att byta här) finns det så vissa krav. Bland annat att man måste vara steril.

Just sterilitetsfrågan har debatterats länge och diskussionen är minst sagt sned. Sterilisering vad gäller de biologiska män som korrigeras för att bli fulla kvinnor fyller ingen funktion eftersom de ändå blir sterila av behandlingen. Knäckfrågan är alltså hur vi ska förhålla oss till de biologiska kvinnor som ska få korrigerande kirurgi för att bli män. I dessa fall är det nämligen ofta möjligt att behålla livmodern och därmed kan dessa personer i framtiden bli gravid.

Denna möjlighet upprör såklart Kristdemokraterna och Lennart Sacrédeus skrev för några dagar sedan på Svd Brännpunkt i frågan. ”Att ha män som kan föda barn! Otänkbart!” är min snabba sammafattning av texten.

En längre analys blir att Sacrédeus är kvar i det förgågna där ingen kunde vara något annat än antingen man eller kvinna. Att öppna för ett tredje kön, som Sacrédeus skriver, blir då såklart något otänkbart. I mina ögon är det här verklighetsfrånvänt och kränkande. Tvåkönsmodellen, som det kallas när alla är antingen män eller kvinnor, tillhör det förgågna.

I Sverige har vi fortfarande bara två juridiska kön men flera länder ligger före oss i utvecklingen här. I till exempel Indien, som i många fall betraktas som ett u-land, finns det tre juridiska kön. När riksdagen kommit till sans och insett att de inte kan bryta mot de mänskliga rättigheterna och tvinga någon att sterilisera sig skulle skulle det vara ett första steg. Eller så tar vi ett steg till på direkten och slopar systemet med att staten ska sätta en stämpel på oss på det här sättet? För, vilken funktion fyller det egentligen?

AllOut.org är en liten oas på Internet som samlar upprop när hbtq-personers rättigheter kränks. Det senaste året har det bara varit länder som känts långt borta som varit aktuella där. Nu är det just tvångssteriliseringar i Sverige som är på tapeten. Skriv på du med!