Morgonen blev lite som ett slag rätt i ansiktet.
I förrgår var jag hos sjukgymnasten. Efter tio år med trasig rygg tog jag äntligen tag i den berömda kragen. Idag hade jag en ny tid för att få akupunktur för smärtlindring.
Annars har jag en hysterisk nålskräck och får panik när sprutor och blodprov blir aktuella. Man kunde jag tro att jag borde ha vant mig. Men icke. De här nålarna var däremot inte alls skräckinjagande. De stack till lite men paniken var långt borta. Jag var avslappnad och vid gott mod. Hoppet och tilltron till att till slut få hjälp var stor.
Då hände precis samma sak som när jag fått massage. Blodtrycket försvann och jag började kallsvettas. Två av sex nålar togs bort men det fortsatte snurra i huvudet resten fick också plockas. Det hela tog ungefär tre minuter och sen fick jag ligga ner och bara försöka simma tillbaka till verkligheten en bra stund.
Sedan var beskedet att det bara var att fortsätta träna som gällde. Någon behandling finns inte längre att erbjuda. Mitt besök skulle tagit en timme men tog 15 minuter. Jag skulle få hjälp men det blev bara platt fall och misslyckande.
Nu är jag hemma igen. Less och uppgiven. Ryggen mår som den mår och bitterheten kryper sig på. Dagen hade kunnat börja bättre.
