rada upp allt som är fel och berätta om hur trött jag är på att ha för mycket att göra i skolan, hur ont i ryggen jag har, hur mycket jag hatar fenomenet mensvärk och vilken fruktansvärd migränattack jag fick igår.
Men jag känner liksom inte för det. Jag känner inte direkt att det är så synd om mig just nu trots allt.
Det ligger liksom någon sorts guldskimmer över det mesta. Ingenting kan riktigt få mig att tappa humöret och jag har blivit sådär äckligt positiv.
Det enda som svider lite är att Tess kommer hem till Sverige nästa måndag men jag måste åka från Stockholm redan på söndagskvällen… men nu finns hon ju snart lite närmre i alla fall så man kan prata oftare.
Det skulle jag kunna klaga på… men jag gör nog inte det. Jag lägger nog min energi på att fortsätta vara glad istället. =)
